Varmblod är Charmblod

 

Mög! Attans! Sören osså!

Så började min morgon. Dels råkade jag försova mig något men dels hade jag beräknat fel oh det visade sig att det tog längre tid än jag trodde att ta sig tillbaka till förra hotellet med två vandringsryggsäckar, de skulle hämtat upp mig där 7:15. Nu i efterhand vet jag att jag borde ha mejlat dem om mitt byta av hotell.

Det var dessutom lite svårt att på tag i en túk-túk, när jag väl hittade en var det lättare sagt än gjort att hitta till treckingoranisationens kontor.

Väl framme hade min grupp redan åkt iväg och det enda jag hade på tankara nu var att lämna tillbaka ryggsäcken jag hade fått. Jag bad tusen gånger om ursäkt och han som organiserade det hela var med rätta ganska arg. Men till skillnad av vad jag hade trott skulle hända så bad han inte om att få ryggsäcken tillbaka utan om mitt pass, resten av pengarna och min signatur på kvittit. Snabbt som attan fick jag flytta över några saker från ena ryggsäcken till den andra. Han tog min röda ryggsäck och sa till mig att följa efter en kille som skulle försöka ta mig till min grupp. Nere på gatan hade han en motorcykel som jag hoppade på och sedan bar det av i full fart. Jag bad en bön om att det skulle ordna sig och att gud skulle ta hand om mig. Till sist kom vi ifatt minibussen med min grupp, de hade stannat vid en mc donalds för att vissa ville äta fruckost. vilken tur! 

I bussen frågade tjejerna vad som hade hänt, jag förklarae om igårkväll och den här morgonen och det var det, sen återgick alla till vad de hade gjort innan jag kom in i bussen.

 

Vårt första stopp var vid en marknad. Där fick vi 45 minuter att hitta och köpa de saker var och en behövde till vandringen. Med thailändskan tog jag mig runt enkelt. 

Saker jag sa:

Var kan jag hitta en jacka till regnet? (a.k.a. regnjacka)

Hur mycket kostar de strumporna?

Var säljer de vanligt vatten? (det är så man kallar dricksvatten - naam plao)

Var ligger 7-eleven?

Tack så mycket!

 

Min frickost blev några thailändska kakor och ett paket mjölk av svarta bönor.

 

Sedan fortsatte förden. Totalt åkte vi i ca. tre timmar. När vi var nästan framme stannade vi vid ett litet hak för att äta. Det låg vid sluttningen av ett berg och utsikten var en ganska bra smakbit av vad vi skulle få se senare. Vi fick pad-thai med tofu, jag tyckte att det var väldigt got och jag blev väldigt mätt. Jag är glad att jag åt allt och inte var kräsen som en av fransflickorna för man behövle verkligen all energi man kunde få sen på vandringen.

 

Efter maten bytte vi vår minibull mor flaket på en jeep. Vi svängde in på en något lerigare, smalare och skumpigare väg för att komma till en liten by. På vägen stod det kossor som sakta men säkert flyttade sig ur vägen, de var så söta!

 

Något som jag la märke till vid matstället var att alla, inklusive guiden, förrutom jag och tjejerna från Belgien rökte stup i kvarten. Så fort vi stannade för att ta en paus, inne i matstället, inne i hyddan i djungeln, överallt! Blä! Det är verkligen inte trevligt!

 

 

Vår utgångspunkt för vandringen var en liten by och uppförsbacken började redan från första början. Jag blev förvånad över hur mycket jobbigare det var att andas , men då kom jag på att vi ändå var ganska högt upp, åtmindståne 1,5 km. Det blev dock lite lättare att andas efter ett tag när man hade vant sig och vid en av pauserna använde jag mig av min inhaler.

Det gick uppåt och det gick neråt. Vid två ställen vadade vi över en flod. Vid några ställen stannade vi för att guiden skulle hugga itu en bambuholk med sin matchete, senare kom det att bli våra muggar som vi kom att använda senare.

 

Den sista backen var brantast av dem alla, rena rama mardrömsbacken faktiskt. Den var dessutom längst av alla och på den leriga vägen traskade vår guide på i rask takt. Det var så himla varmt och svettgt och destu tröttare man blev, destu mer halkade man i leran och de taggiga grenarna tycktes fastna i håret än mer. Vägen gick mellan täta snår och buskage och man kunde inte se skymten av var det skulle ta slut. När jag till sist kom upp föll jag ihop i gräset, det var verkligen en pers! Vi vilade där ett tag innan vi sedan fortsatte vår vandring.

En skolbyggnad vi gick förbi såg något malplacerad ut där den stod mitt i djungeln, det andra tecknet på att vi närmade oss byn var en gris som bökade omkring brevid vägen och några höns som sprätte lite här och där. 

Det var en ganska liten by och de enkla husen stod på pålar. Om man bortser från att husen stod på pålar var den väldigt lik Nillas by i Ixcán i Guatemala. En vän till guiden kom och hälsade oss välkomna och visade hur man sa hej på deras språk, de pratade nämnligen ett annat språk där än Thai. "Da blö na bu ni ta" - så sa man hej. Byn vi hade kommit till var en Karen stam. 

 

Innan kvällsmaten gick jag en runda i byn och de Belgiska tjejerna hängde också på. De är båda väldigt trevliga och de var de som jag umgicks med mest. 

Kvällsmaten var otroligt god! De hade ett annat sorts ris som först smakade lite som råggröten jag gör hemma ibland. Till riset fick vi en grönsaksgryta och en gryta med kokosmjölk, pumpakött och curry. Pumpagrytan var något av det godaste jag har ätit i Thailand! Vi stannade alla uppe ett tag och snackade. Tyvärr röktes det inne i huset där vi satt och snackade. En äldre kvinna från byn gjorde oss sällskap. Hon var väldigt bra på att få oss att förstå. När hon förstod att jag kunde lite thailändska blev hon väldigt ivrig och gick vidare med att lära mig lite av hennes språk också. Genom att använda mina hippiebyxor visade hon mig hur man sa de olika färgerna, tyvärr kommer jag inte ihåg så mycket nu i efterhand. 

Vi sov i två rum med två myggnär i varje rum. Vi hade fått varsin sovsäck och sedan återstod bara att somna på golvet. Jag sov väldigt gott nästan hela natten.

 

Vid ett tillfälle vaknade jag dock och gick på toa. Jag ville inte väcka de andra tjejerna för att fråga var ficklampan var och tänkte att jag säkerligen skulle kunna ta mig fram ändå. Allt gick bra tills jag skulle kliva ur huset, det var ett utedass man fick använda. Jag glömde att huset var på pålar och klev rakt ut i luften, dessutom var det lerigt där jag landade och jag halkade in under huset och fastnade. Jag blev något chockad över det hela men lyckades kravla mig därifrån utan att göra något ljud. Jag gick på dass och sedan på tillbakavägen gick allt bra, man gör ju sällan samma misstag två gånger. När jag la mig tillrätta kände jag dock hur mitt ben värkte och hoppades att jag inte blödde, jag ville verkligen inte förstöra hippiebyxorna. Att det gjorde ont gjorde mig inte så mycket, det var inte så illa att jag inte kunde somna och ibland får man helt enkelt bita ihop. 

 

 

 Svar: inget, de är alla från Belgien och Frankrike och pratar franska och hollänska med varandra, dessutom är man svettig och man riktar sin fulla konsentration till att inte snubbla i leran.