2016-07-25
13:50:46
Pappa kommer!
Söndag 24 Juni 2016 - Pappa kommer
Gästkrönikör: Thomas
Norwegian var nästan en timme försenat och sen var det en fasligt lång kö genom passkontrollen. Men när jag väl var inne på Bangkoks flygplats vid halvåttatiden kunde jag logga in på wi-fi från passkön och chatta på Kik med Sara och meddela Pernilla och Iris att jag kommit fram... fast med tanke på tidsskillnaden var det sistnämnda nog onödigt. Ploy och Sara hade tagit en taxi ut till flygplatsen för att hinna i tid, men fick då i stället vänta en lång stund på att jag skulle komma ut. "Ska jag ta ut pengar innan jag går ut eller när jag väl är ute?" frågade jag. "Kom ut nu!" svarade Sara direkt. Men när jag väl kom ut fanns det ingen mottagningskommitté. Jag passade på att ta ut pengar i automaten och chattade via wi-fi och Kik med Sara. "Vilket nummer är det på din utgång?" "Fem". ... sen dröjde det ett tag men till slut hittade vi varandra. Det verkar vara olika utgångar från gång till gång. Så vi började våra sista veckor tillsammans i Thailand med att tappa bort varandra. Inget bra tecken kanske.
Ploy ordnade fram en taxi och så bar det iväg in mot stan i full fart. Sara och jag hade bestämt via Kik att i skulle vidare söderut till Koh Tao redan denna kväll så taxin skulle köra oss till försäljningsstället för buss plus båt till Koh Tao. Jag hade mobilen framme och fotade från passagerarsätet till vänster om föraren. När vi väl hade stigit av, betalat taxin och den hade kört iväg insåg vi att det inte var rätt ställe. Men det fanns några tuk-tuk i gatuhörnet och Ploy frågade dem var man köpte biljetterna. Det var bara några kvarter bort och med en tuk-tuks smidighet var vi vid agenturen i ett huj. Men under det hujet hade jag upptäckt att jag inte längre hade mobilen.
Var den kvar i taxin? Hade den trillat ur på trottoaren? Vad var det för nummer på taxibilen? Att leta efter en grön-gul-vit taxi var inte på tal eftersom de flesta taxis ser ut så... möjligen skulle man kunna fråga efter en taxichaufför som hade talfel som signalement. Insikten om hur bökigt det skulle vara att leta upp en borttappad mobil i Bangkok började sätta sig när vi var på väg att köpa biljetter hos agenturen när en kvinna i ett annat rum kom fram till oss med telefonen i högsta hugg... "Det är en taxichaufför med en mobil..." Han hade upptäckt mobilen och kört tillbaka till gatuhörnet där han hade släppt av oss, frågat tuk-tuk-förarna där och fått numret till agenturen. Han var verkligen värd hittelönen som han fick mot överlämnande, fast tajmningen för hans ankomst till biljettförsäljningsstället hade kunnat vara bättre. Under en minut helt utan förvarning kom ett skyfall som hette duga... och som precis när jag hade hunnit rusa ut i den himmelska duschen, hämta telefonen och lämna sedlarna, skaka hand och tacka föraren och sen rusa tillbaka och in i byggnaden... då upphörde regnet lika snabbt som det kom. Det var dagens regn, mitt under regnperioden.
Glädjen över den återfunna mobilen varvades med förväntan att vi snart skulle vara på väg mot Koh Tao eftersom det fanns biljetter till nattbuss som avgick kl 21. Vi tog ytterligare en taxi hem till Ploy för att packa om och hälsa på hennes föräldrar och göra en plan för dagen. Jag fick pröva en fotmassageapparat som var inställd på Thaimassage-nivå och när jag efter en bra stund stängde av den så stannade den i det mest hårdkramande läget... men det visade sig att man kunde sätta på den igen, ta ut fötterna och sen stänga av den. Men kanske är det därför jag dagen efter upptäckte att mina fötter var alldeles svullna och mörbultade med blåmärken längs hela in- och utsidan och i hålfoten. Jag tror att jag slopar tanken att pröva Thaimassage faktiskt... särskilt efter att Sara berättade att Ploys mamma hade sviter en vecka efter en massage för ett tag sen.
Medan vi väntade på att föräldrarna skulle komma ner från sovrummet gick vi bort och tog ut pengar i automaten vid Seven-eleven och köpte en vattenflaska för att få växel - på många ställen finns inte växel för mer än 100 baht-sedlar (25 kr). Ploy förstärkte vår växelkapacitet hemma genom att plocka fram 100 baht i mynt från en spargris. Sen fick vi hälsa på föräldrarna - Sukrita och Kolawut - och vi förklarade planen att ta bussen på kvällen men att vi ville köpa traditionella gardintyger på marknaden först. Vi skulle åka typ "nu", men det verkar vara ett rätt så diffust begrepp i Thailand. Men till slut bar det iväg till ett köpcentrum - Centrum World - för en rejäl Thailunch. Det visade sig stämma som Sara hade berättat, att när maten började bli uppäten så beställde de mer... och om man svarade Aroy ma... eller Aloy ma som det blir om man är kines som Ploys pappa är... då kom det också mer, även om man visade att man var mätt. Rejält mätta och belåtna blev vi i alla fall, efter en sjurätters middag med iskall cappuccino som måltidsdryck och yoghurtglasstrut till efterrätt medans vi strosade runt i det moderna köpcentret. Ploy var förundrad över att se hennes pappa och jag konversera med varandra, eftersom han inte kan engelska och jag bara har hunnit lära mig Tack - Kop Kun Krap och Det smakar bra - Aroy ma. Men konversationen handlade mest om att jag skulle lära mig en lång rad nya fraser på thailändska, som jag dock inte riktigt hade förmåga att ta till mig i så värst stor utsträckning.
Då inträffade dagens andra miss. Sara glömde sin axelremsmagpåse med kamera över stolen i restaurangen. Vi upptäckte det på väg ut genom P-husspärrarna och fick köra genom rusningstrafiken denna söndagsmiddag runt hörnet och tillbaka in i köpcentrat igen. Men även denna gång kom allt tillrätta igen. Ploys pappa utbrast - Copy-Paste och pekade på mig och Sara. Han hade ju hört om morgonens mobilincident. Vi skrattade lite åt det hela... men det skulle bli desto roligare en stund senare. Ploys syster - Muk - ringde från Kina med videosamtal till Ploys mammas surfplatta. Hon visade mig videobilden och jag fick vinka tillbaka... "Was that Ploy's brother?" frågade jag när samtalet var över. Aj aj aj. Gapskratt. "Thomas thinks that Muk is a lady boy!" Det lär jag få höra igen, tänkte jag... och hur rätt skulle jag inte ha? Lite senare visade de en bild på en lady boy som faktiskt såg ut som Ploys syster, tyckte jag... så jag sa "Muk?" när de visade ett foto. Nu gick det nästan inte att få slut på skrattkavalkaden i bilen. Jag tänkte mest att om en dryg vecka så kommer de och hälsar på nere på Koh Tao, med Muk! Men när skratten hade ebbat ut, förklarade Ploys mamma att jag nog var utmattad... hon hade ju noterat att jag satt och gäspade och försökte hålla ögonen öppna. Fick ingen vidare sömn på flyget... och sen blev det ju ett rätt så intensivt program.
Och programmet forsatte med en rundtur genom Chinatown där flera restauranger hade stora skyltar som lockade till att äta hajfenssoppa. Usch. Och sen gick vi fram och tillbaka och hit och dit genom myllret i marknaden där vi till slut lyckades hitta en butik som sålde vävda tyger som skulle kunna användas till gardin hemma i Rickarum. Ploy, som hade både internetåtkomst och laddat batteri på sin mobil fick fota de tyger som vi tänkte skulle kunna vara aktuell och så skickade hon över dem på Kik så att Pernilla skulle kunna återkomma med besked om vilka vi skulle kunna köpa. Kommunikationen var dock med viss fördröjning så inköpen får bli efter Koh Tao. Vi blev bjudna på Durianfrukt, andra frukter och små bakelser... och det stämmer verkligen som det står i guideboken att för Bangkok-borna finns inga fasta mattider. Man äter när man är hungrig eller sugen på något att sätta i munnen och det är man nästan hela tiden. Annorlunda var det i Kina, enligt Sara. Där var det fasta tider, men bara när mormor eller morfar var på plats. Annars kunde det bli lite si och så med ordningen.
Väl hemma hos Ploy igen hann vi mest duscha av oss och packa om och sen bege oss av igen in mot stan för att äta kvällsmat och sen checka in vid busstationen. Den visade sig ligga precis intill den kända restauranggatan som många utlänningar dras till. Det var mysigt och vi beställde Patay och jag tog en Chang för att komma ner i varv inför den nattliga resan med buss. När vi hade ätit klart var det dags att ställa oss i busskön för att få våra "boardingkort". Då inträffade dagens tredje missöde - det fanns inga bokningar för oss. Agenturen hade bara ringt och frågat om det fanns plats men inte bekräftat att vi skulle ha två platser. Ploys mamma och Ploy fick rycka in och räddade situationen - efter en stunds förhandlande hade vi våra biljetter, kvart i nio. Vi gav oss iväg med den stora skaran av kineser, europeer, amerikaner och några thailändare som skulle vänta ett kvarter längre bort på att bussarna skulle anlända. Det blev en timmes väntan och när det körde förbi andra bussar som bara var stadsbussar, förklarade Ploy att man aldrig riktigt kan veta vart bussen ska eller när den går. Det finns ingen tidtabell och körvägen kan variera. Man får helt enkelt fråga de andra passagerarna vad de tror eller kolla med föraren och så får man gå av där det passar bäst utifrån vart man ska. "In Thailand you cannot get on the wrong bus. But it might not get you where you want to go.". Våra bussar dök till slut upp framåt tio-tiden och först då lämnade våra värdar oss.
Gästkrönikör: Thomas
Norwegian var nästan en timme försenat och sen var det en fasligt lång kö genom passkontrollen. Men när jag väl var inne på Bangkoks flygplats vid halvåttatiden kunde jag logga in på wi-fi från passkön och chatta på Kik med Sara och meddela Pernilla och Iris att jag kommit fram... fast med tanke på tidsskillnaden var det sistnämnda nog onödigt. Ploy och Sara hade tagit en taxi ut till flygplatsen för att hinna i tid, men fick då i stället vänta en lång stund på att jag skulle komma ut. "Ska jag ta ut pengar innan jag går ut eller när jag väl är ute?" frågade jag. "Kom ut nu!" svarade Sara direkt. Men när jag väl kom ut fanns det ingen mottagningskommitté. Jag passade på att ta ut pengar i automaten och chattade via wi-fi och Kik med Sara. "Vilket nummer är det på din utgång?" "Fem". ... sen dröjde det ett tag men till slut hittade vi varandra. Det verkar vara olika utgångar från gång till gång. Så vi började våra sista veckor tillsammans i Thailand med att tappa bort varandra. Inget bra tecken kanske.
Ploy ordnade fram en taxi och så bar det iväg in mot stan i full fart. Sara och jag hade bestämt via Kik att i skulle vidare söderut till Koh Tao redan denna kväll så taxin skulle köra oss till försäljningsstället för buss plus båt till Koh Tao. Jag hade mobilen framme och fotade från passagerarsätet till vänster om föraren. När vi väl hade stigit av, betalat taxin och den hade kört iväg insåg vi att det inte var rätt ställe. Men det fanns några tuk-tuk i gatuhörnet och Ploy frågade dem var man köpte biljetterna. Det var bara några kvarter bort och med en tuk-tuks smidighet var vi vid agenturen i ett huj. Men under det hujet hade jag upptäckt att jag inte längre hade mobilen.
Var den kvar i taxin? Hade den trillat ur på trottoaren? Vad var det för nummer på taxibilen? Att leta efter en grön-gul-vit taxi var inte på tal eftersom de flesta taxis ser ut så... möjligen skulle man kunna fråga efter en taxichaufför som hade talfel som signalement. Insikten om hur bökigt det skulle vara att leta upp en borttappad mobil i Bangkok började sätta sig när vi var på väg att köpa biljetter hos agenturen när en kvinna i ett annat rum kom fram till oss med telefonen i högsta hugg... "Det är en taxichaufför med en mobil..." Han hade upptäckt mobilen och kört tillbaka till gatuhörnet där han hade släppt av oss, frågat tuk-tuk-förarna där och fått numret till agenturen. Han var verkligen värd hittelönen som han fick mot överlämnande, fast tajmningen för hans ankomst till biljettförsäljningsstället hade kunnat vara bättre. Under en minut helt utan förvarning kom ett skyfall som hette duga... och som precis när jag hade hunnit rusa ut i den himmelska duschen, hämta telefonen och lämna sedlarna, skaka hand och tacka föraren och sen rusa tillbaka och in i byggnaden... då upphörde regnet lika snabbt som det kom. Det var dagens regn, mitt under regnperioden.
Glädjen över den återfunna mobilen varvades med förväntan att vi snart skulle vara på väg mot Koh Tao eftersom det fanns biljetter till nattbuss som avgick kl 21. Vi tog ytterligare en taxi hem till Ploy för att packa om och hälsa på hennes föräldrar och göra en plan för dagen. Jag fick pröva en fotmassageapparat som var inställd på Thaimassage-nivå och när jag efter en bra stund stängde av den så stannade den i det mest hårdkramande läget... men det visade sig att man kunde sätta på den igen, ta ut fötterna och sen stänga av den. Men kanske är det därför jag dagen efter upptäckte att mina fötter var alldeles svullna och mörbultade med blåmärken längs hela in- och utsidan och i hålfoten. Jag tror att jag slopar tanken att pröva Thaimassage faktiskt... särskilt efter att Sara berättade att Ploys mamma hade sviter en vecka efter en massage för ett tag sen.
Medan vi väntade på att föräldrarna skulle komma ner från sovrummet gick vi bort och tog ut pengar i automaten vid Seven-eleven och köpte en vattenflaska för att få växel - på många ställen finns inte växel för mer än 100 baht-sedlar (25 kr). Ploy förstärkte vår växelkapacitet hemma genom att plocka fram 100 baht i mynt från en spargris. Sen fick vi hälsa på föräldrarna - Sukrita och Kolawut - och vi förklarade planen att ta bussen på kvällen men att vi ville köpa traditionella gardintyger på marknaden först. Vi skulle åka typ "nu", men det verkar vara ett rätt så diffust begrepp i Thailand. Men till slut bar det iväg till ett köpcentrum - Centrum World - för en rejäl Thailunch. Det visade sig stämma som Sara hade berättat, att när maten började bli uppäten så beställde de mer... och om man svarade Aroy ma... eller Aloy ma som det blir om man är kines som Ploys pappa är... då kom det också mer, även om man visade att man var mätt. Rejält mätta och belåtna blev vi i alla fall, efter en sjurätters middag med iskall cappuccino som måltidsdryck och yoghurtglasstrut till efterrätt medans vi strosade runt i det moderna köpcentret. Ploy var förundrad över att se hennes pappa och jag konversera med varandra, eftersom han inte kan engelska och jag bara har hunnit lära mig Tack - Kop Kun Krap och Det smakar bra - Aroy ma. Men konversationen handlade mest om att jag skulle lära mig en lång rad nya fraser på thailändska, som jag dock inte riktigt hade förmåga att ta till mig i så värst stor utsträckning.
Då inträffade dagens andra miss. Sara glömde sin axelremsmagpåse med kamera över stolen i restaurangen. Vi upptäckte det på väg ut genom P-husspärrarna och fick köra genom rusningstrafiken denna söndagsmiddag runt hörnet och tillbaka in i köpcentrat igen. Men även denna gång kom allt tillrätta igen. Ploys pappa utbrast - Copy-Paste och pekade på mig och Sara. Han hade ju hört om morgonens mobilincident. Vi skrattade lite åt det hela... men det skulle bli desto roligare en stund senare. Ploys syster - Muk - ringde från Kina med videosamtal till Ploys mammas surfplatta. Hon visade mig videobilden och jag fick vinka tillbaka... "Was that Ploy's brother?" frågade jag när samtalet var över. Aj aj aj. Gapskratt. "Thomas thinks that Muk is a lady boy!" Det lär jag få höra igen, tänkte jag... och hur rätt skulle jag inte ha? Lite senare visade de en bild på en lady boy som faktiskt såg ut som Ploys syster, tyckte jag... så jag sa "Muk?" när de visade ett foto. Nu gick det nästan inte att få slut på skrattkavalkaden i bilen. Jag tänkte mest att om en dryg vecka så kommer de och hälsar på nere på Koh Tao, med Muk! Men när skratten hade ebbat ut, förklarade Ploys mamma att jag nog var utmattad... hon hade ju noterat att jag satt och gäspade och försökte hålla ögonen öppna. Fick ingen vidare sömn på flyget... och sen blev det ju ett rätt så intensivt program.
Och programmet forsatte med en rundtur genom Chinatown där flera restauranger hade stora skyltar som lockade till att äta hajfenssoppa. Usch. Och sen gick vi fram och tillbaka och hit och dit genom myllret i marknaden där vi till slut lyckades hitta en butik som sålde vävda tyger som skulle kunna användas till gardin hemma i Rickarum. Ploy, som hade både internetåtkomst och laddat batteri på sin mobil fick fota de tyger som vi tänkte skulle kunna vara aktuell och så skickade hon över dem på Kik så att Pernilla skulle kunna återkomma med besked om vilka vi skulle kunna köpa. Kommunikationen var dock med viss fördröjning så inköpen får bli efter Koh Tao. Vi blev bjudna på Durianfrukt, andra frukter och små bakelser... och det stämmer verkligen som det står i guideboken att för Bangkok-borna finns inga fasta mattider. Man äter när man är hungrig eller sugen på något att sätta i munnen och det är man nästan hela tiden. Annorlunda var det i Kina, enligt Sara. Där var det fasta tider, men bara när mormor eller morfar var på plats. Annars kunde det bli lite si och så med ordningen.
Väl hemma hos Ploy igen hann vi mest duscha av oss och packa om och sen bege oss av igen in mot stan för att äta kvällsmat och sen checka in vid busstationen. Den visade sig ligga precis intill den kända restauranggatan som många utlänningar dras till. Det var mysigt och vi beställde Patay och jag tog en Chang för att komma ner i varv inför den nattliga resan med buss. När vi hade ätit klart var det dags att ställa oss i busskön för att få våra "boardingkort". Då inträffade dagens tredje missöde - det fanns inga bokningar för oss. Agenturen hade bara ringt och frågat om det fanns plats men inte bekräftat att vi skulle ha två platser. Ploys mamma och Ploy fick rycka in och räddade situationen - efter en stunds förhandlande hade vi våra biljetter, kvart i nio. Vi gav oss iväg med den stora skaran av kineser, europeer, amerikaner och några thailändare som skulle vänta ett kvarter längre bort på att bussarna skulle anlända. Det blev en timmes väntan och när det körde förbi andra bussar som bara var stadsbussar, förklarade Ploy att man aldrig riktigt kan veta vart bussen ska eller när den går. Det finns ingen tidtabell och körvägen kan variera. Man får helt enkelt fråga de andra passagerarna vad de tror eller kolla med föraren och så får man gå av där det passar bäst utifrån vart man ska. "In Thailand you cannot get on the wrong bus. But it might not get you where you want to go.". Våra bussar dök till slut upp framåt tio-tiden och först då lämnade våra värdar oss.
Tack!
en något mindre rörig röra av sladdar i Bangkok.
Kommentera inlägget här:
