Varmblod är Charmblod

Ibland känner jag att jag skulle bara vilja skrika rakt ut i ren frustration.

Men om det är en människa jag är arg på så KAN jag inte göra det, jag vill inte såra personen eller göra så att denne blir ledsen. Ibland känns det som om jag vill explodera (idag var en av dom dagarna). Men ibland så hjälper det verkligen att spränga fram, barbacka i full galopp och bara skrika ut min frustration rakt ut i skogen. (Detta funkar också om man är arg på Gud!)

Så jag tog och red ut på Sammy. Men, under hela ridturen så sa jag inte ett pip. Endå kändes det som om jag hade haft värsta deeptalket! Jag älskar Sammy mycket, men för detta älskar jag honom ännu mer, jag behöver inte säga ett knyst och ändå känns det som om han förstår precis och vill berätta att han finns där för mig.

 

En av dom sakerna jag har kommit på nu i efterhand att jag saknar (en av dom saker jag saknar mest) är att det alltid fanns någon att prata med. 

Jag tror inte jag har fattat förän nu i efterhand hur mycket som förbönen under andakterna betydde för mig.Eller för den delen att jag visste att om jag behövde prata så fanns det alltid nån där. Nån som var beredd att lyssna utan att döma. Det har hänt flera gånger sen efter lägret att jag har saknat det, för det är inte samma sak här hemma. 

 

Jag längtar till den 6e, då ska jag iväg till festivalen Frizon i några dagar! Jag hoppas att det där finns nån som lyssnar! :)

 

Puss & Kram

/Sara