2014-05-29
15:27:00
JAG SKA ALDRIG MER HOPPA!
När jag är hemma hoss mormor och morfar så har jag ett eget "gömställe". "Gömstället" är där uppe i mormor och morfars stora garderob, högst uppe på en hylla finns det en massa bamsetidningar där man kan sitta ihoptryckt och titta igenom alla gamla bamsetidningar och dit brukade jag gå för att slippa sitta med alla vuxna runt matbordet, för att baa läsa bamsetidningar, för att vara själv, ibland på grund av allt det där!
Idag fick tranporten bli mitt gömställe, jag ville vara själv.
Under förmiddagen så hade skulle vi testa nån ny ridtränare som faktiskt bodde i Rickarum (byn som jag bor i). Hon hade ett annorlunda sätt än Emmely men hennes sätt funkade ju också jättebra och Sammy var glad. Hon har ridit till mååånga travare så hon hade ju bra erfarenhet av ridtravare! Hon hade till och med kört Zoogin, Sammys pappa, inte på lopp men på banan!!! Dock så saknar jag faktiskt Emmely lite, hon har inte kunnat träna därför att hon har haft "fölvaka".
Nog om det.
Efter lunch så skulle vi iväg till hoppträning i Gärds också. Sammy kändes jättehärlig! Han gick rakt in i transporten utan minsta problem och frustade. :)
Uppvärmningen gick jättebra! Han var mjuk och gick riktigt fint i form. Vi började med att rida kavaletti på en volt såhär:
Det gick jättebra!
Sedan skulle vi hoppa två hinder på diagonalen. Han vägrade *suck*.
Vi testade om och om igen till sist så hoppade han men då stannade han vid nästa hinder... det tog en stund och en hel massa bråk innan vi kom över båda hindrena. Så fortsatte det varje gång vi skulle hoppa något. Allt kändes jättejobbigt, det var pinsamt, jag var besviken på honom och på mig själv, "klara jag inte ens av min egen häst!?". Till sist så tog ridläraren fram långpiskan och klatschade till i luften så att han blev lite rädd och hoppade över. Sedan efter ännu lite bråk så hoppade vi faktiskt en hel bana på 11 hinder!
Men jag var inte glad för det.
Jag kände mig helt misslyckad som person, ryttare, djurvän och som att vara den jag är. Jag unde inte sluta säga till mig själv vilken djurplågare jag var som hade använt spöet så mycket för att han skulle hoppa. Han som tycker hoppning brukar vara kul...??? Ingenting kändes kul längre. Jag hatade mig själv, bokstavligt.
Det var i transporten när jag hade lastat Sammy och han tittade på mig med dom där vackra, oskyldiga ögenen som jag bestämde mig.
"Jag ska aldrig mer hoppa!" Jag vill ju rida, vara med Sammy... och hoppa därför att det är saker som jag tycker är kul. Men detta kändes inte kul alls! Jag vill inte jobba mot honom så att varje ridpass förvandlas till ett slagfält där bara en kan vinna, jag vill ju hoppa därför att både han och jag tycker att det är så himla kul! Men just nu känns inget kul...
Vi sjöljde av honom och sen släppte jag honom i hagen.
Senare smög jag mig in i transporten . Jag ville inte träffa någon! Jag ville bara vara helt själv!
Just nu sitter jag med min dator i knäet och lyssnar på Maddy Janes cover på Shontelles "Impossible".
Låten får tala.
Hejdå
Taggar:
Hopprädd,
aldrig mer,
bråk;
Kommentera inlägget här:
