2014-10-04
00:12:31
Det som skulle vara strålande lyckligt
När jag satt vid datorn i skolbiblioteket så kände jag den känslan igen! Jag var lycklig! Jag bestämde mig för att hälsa på bloggen då jag precis skrivit färdigt en TOK uppgift. Jag greppade pennan, eller tangenterna och började skriva, rubriken stod med stora bokstäver ”Så Strålande Lycklig!”. Jag han inte ens börja på den andra meningen innan jag insåg att vi börjar nuuu!
Nu sitter (egentligen ligger jag ner på en madrass) och greppar pennan (tangenterna) ännu en gång. Men inte lika energiskt.
Det här blir inget vanligt inlägg det blir mer som ett försök till ihoplappad poesi, jag vet inte ens själv vad det är.
Jag får ingen luft,
Inget syre.
Jag tar ett djupt andetag,
försöke samla ihop allt syret.
Dom snackar,
vad vet jag,
mina tankar är på annat håll
Långt borta men ändå,
så nära.
Inget syre.
Känslan jag borde känna,
känslan som upprynde mig,
känslan finns inte mer.
Där inne var det bra.
Men var det jag?
Var det verkigen de?
För min illusion som jag skapat,
Gick i kras,
Den gick i tusen och åter tusen bitar.
Jag har formats som en lerklump
men det gick för fort,
friktionen brände mig i ugnen
Hur skrapar man bort svärtan?
Utan att skrapa bort ytan?
Ni säger,
varför skrattar du inte?
Vissa får säga,
Du är altid glad.
Gråter hon?
Nej, jag ler ett tyst leende.
Inuti exploderar jag.
